Cirka 11.000 ord in och plötsligt fick jag skrivkramp. Sirap. Jag vet varför nu. Det finns ju många fina guider och tips och trix för hur man skriver därute. Och det är Väldigt Lätt att fastna i dem och gräva ner sig totalt i synopsis, outlines och annat. Det är visserligen kanske inte så dumt att läsa sånt ibland, men för mig blev det inte hanterbart. Snacka om att överanalysera sin egen berättelse och fastna på minsta gruskorn. Lösningen var helt enkelt att skita i allt vad skrivhantverk heter. Go nuts. Köra på och bara skriva. Låt det bli åt…
Kategori: <span>Uncategorized</span>
Helt fantastiskt hur saker kan hända helt plötsligt. Denna evighetsberättelse är ju mig väldigt kär och jag vet med mig att den aldrig kommer att få ett slut. Att jag bara kommer att lägga till fler och fler saker till den som ett slags monstruöst verk av Tjechov och Dostojevski författat tillsammans. Och jag vill låta det vara så. Men för några dagar sedan blev jag medveten om NaNoWriMo, National Novel Writing Month. Detta projekt får helt enkelt ut på att skriva 50.000 ord på en månad. Jag satt och funderade på hur jag skulle kunna vara med. Första tanken…
Trasslat in mig mer än lovligt nu. När jag väl började skriva igen så lyckades jag få till en löjligt liten kyss, som nu verkar stanna av hela berättelsen. Tänk vad små saker kan göra så att hela historier blir alldeles knäppa. Nu måste jag stryka den, det är bara så. Annars blir det för konstigt. Det är inte fråga om mycket strykning, kanske en A4-sida bara. Men jag är Mycket Dålig på att stryka. Det gör liksom ont i mig lite. Nödvändigt dock. Och bara för att jag har denna lilla trista uppgift framför mig så gör jag naturligtvis…
Jag skriver inte för att ge ut någon bok, det är sant. Jag skriver enbart för mig själv för att jag har lust. Ändå känns det märkligt när man slits mellan två intressen, som jag gör nu. Jag slits mellan att skriva och att spela World of Warcraft. Båda sakerna har sin tjusning och utesluter givetvis inte varandra, förutom att man inte kan göra dem samtidigt. Det som har hänt är att den nya expansionen till WoW har släppts och med den så har ett fruktansvärt antal uppgifter uppenbarat sig. Uppgifter som ”måste” göras en gång varje dag och som…
Det är inte ofta det händer, men ibland så får man helt enkelt syn på sina karaktärer på stan mer eller mindre. Jag brukar inte göra det eftersom jag är oerhört ”kräsen” vad gäller likhet. Det behövs inte mycket för att jag ska avfärda likheten. Men nu hände det. Helt plötsligt, på spårvagnen. Han satt snett mittemot mig, lyssnandes på musik. Damion. Jag såg först hans lockiga hår i fönsterrutans spegelbild och tänkte: sånt där hår har han. Sen sneglade jag på honom och fick en smärre chock, det kändes ända ner i tårna. Ögonen. Munnen. Till och med ögonbrynen…
Färdigrenskrivet. Det tog cirka två dagar att göra. Samt en del kramp. Jag sätter det nu på digital pränt att jag måste renskriva oftare. Ett helt rutat block är liksom lite too much egentligen. Men jag är ju envis. Nu har jag alltså inget annat val än att börja skriva igen. Jag har börjat men det går ganska trögt. Idéerna finns där, handlingen och utvecklingen finns där, men något (någon?) sätter käppar i hjulet för mig. Stretar emot. Otroligt enerverande. Men jag tror att det bara är en helsikes lång inkörningssträcka, sedan när det lossnat så kommer det flyta på.…
Jag har börjat skriva rent det block som jag skrivit sedan den sista renskrivningen. Varför? Ja, för att det måste göras, för det första, jag tycker om att ha min berättelse på mer än ett ställe. Sedan har vi det lilla projektet att ta sig in i Damions skalle. Det är inte det lättaste. Han är svår att få grepp om, eftersom han är en sådan komplex natur. Så att skriva rent blir förhoppningsvis en slags väg in igen. Jag behöver få koll på hans reaktioner, hans känslor, hans allmänna varande, helt enkelt. Det är lätt att se honom ur…
Jag fick ta en kort paus. Det är inte varje dag man tar livet av en karaktär. Det gjorde lite ont i hjärtat, även om just denna karaktär inte varit aktuell på länge och aldrig har varit i centrum av berättelsen på något sätt. Men han, Zach, var min skapelse och jag har en väldigt tydlig bild av både hans utseende och karaktärsdrag. Nu finns han inte längre. Han offrades på grund av att jag behövde en katalysator till min hjältinnas totala kollaps. Har jag nämnt att jag gillar att plåga mig själv? Nu har jag precis börjat ett nytt…
Kommentera